En dagsländas självbiografi

I en liten sjö med vita näckrosor som flöt omkring på ytan och vass som man kunde gömma sig bland växte jag upp. Jag kommer med glädje ihåg hur vi brukade reta alla elaka småtorskar, vi flög några centimeter från vattenytan bara för att stiga högt så fort de närmade sig ytan. Men det var inte helt utan risk, jag minns fortfarande när Fred slets från oss. Han var så naiv och våghalsig, alldeles för nära ytan flög han. Så ung var han, endast tre timmar gammal, hela dagen framför sig…

Klockan fyra på morgonen tog jag mig ut ur min puppa. Jag kände mig försummad som barn, pappa blev uppäten av en groda när jag bara var några minuter gammal, och mamma hade fullt upp, vi var ju ändå femtusen barn. Om det inte hade varit för barnbidraget vet jag inte hur vi skulle ha klarat oss.

Min första levnadstimme var full av liv och lekfulla upptåg. Vi brukade leka kurragömma i vassen och ha kappflygning genom dimman som la sig över sjön. Jag var alltid snabbast. Den enda som någonsin flugit snabbare än mig blev uppäten av en torsk. Han var en sådan otrevlig slända att jag nästan tycker synd om torsken. Men denna ystra tid var snabbt förbi och klockan sex var jag tvungen att börja skolan. Vi hade en äldre dam som lärare, hon var väldigt gammal, säkert tjugotre timmar. Hon dog när jag gick min tredje kvart.

Vår nya lärare var en medelålders insekt, bokstavligt talat. Han brukade flyga runt, nosa oss i nacken och sen slå till med borsten innan han flög vidare. Som tur var hade jag nästan gått klart skolan och jag behövde bara stå ut med honom i tio minuter.

Efter skolan tog jag jobb som brevbärare, nittio procent av oss dagsländor blir brevbärare, resten lärare som utbildar nya brevbärare.

Jag kan inte säga att jag hade en hetsig tid, med tio tusen brevbärare i grannskapet var det måttligt svårt att hitta ett jobb. Till slut fann jag dock en dam som så gärna ville ha en personlig transport av brev till hennes käresta som hade åkt på affärsresa till dammen några hundra meter bort. I fyrtiofem minuter agerade jag brevväxlare åt dessa två turturduvor. Sorgligt nog urartade ett gräl i den fyrtiotredje minuten vilket slutade med att de bröt kontakten. Nu var jag återigen strandad, utan jobb och utan pengar, klockan hade hunnit bli tolv. Jag var fortfarande ung och hade mycket av dagen kvar framför mig.

Jag strödde omkring ett litet tag utan mål och inget direkt att göra, sen halv ett började det regna. Ett riktigt skyfall som varade ända till klockan tre. Jag sökte skydd i det närmaste rönnbärsträdet; deras rönnbärscocktails var underbara. Jag var inte ensam om att söka frist undan regnet i detta träd och snart hade jag sällskap av många sländor av varierande ålder och art. En trollslända satte sig bredvid mig och beställde en rönnbärswhiskey. Jag försökte vara artig och starta en konversation, jag frågade om vädret men fick bara grymtanden till svar. Någonting om fru och barn som lämnat honom, antingen det eller så hade en groda slukat hans farfar, jag kanske borde ha varit mer uppmärksam på språklektionerna i skolan.

Snart lämnade dock denna storväxta främling min sida och med vinglande vingar efter allt för många rönnbärswhiskeys flög han ut i regnet. Jag drack ur mitt glas och drog en djup suck. Efter att jag begrundat mitt öde beställde jag ytterligare en drink, denna gång ett fint rött rönnbärsvin, årgång förra veckan.

Jag övertimmade i rönnbärsträdet. Nästa timme kändes det som att huvudet skulle explodera. Tungt släpade jag mig upp och ner till grenen där jag suttit hela förra timmen. Jag lutade huvudet tungt mot ett löv och lapade i mig regnvattnet. Det kändes lite bättre efter det. Eftersom det fortfarande regnade ute såg jag ingen mening med att bege mig någonstans. Istället bestämde jag mig för att utforska trädet jag satt i. Längst upp hittade jag ett skatbo, det var så perfekt att jag inte kunde låta bli att bygga mig ett eget litet bo i grenarna på undersidan av dessa svarta fåglars boning. Jag kröp in och blickade ut över trädtopparna; säga vad man vill om fåglar, men god smak det har de. Jag bestämde mig för att bosätta mig i detta rönnbärsträd. Med regnet skvalandes utanför löven begav jag mig ner till baren igen.

Jag spenderade flera timmar i trädet, flitigt besökandes baren, jag ensam måste ha varit femtio procent av deras totala inkomst. Jag stannade kvar ett bra tag efter att regnet hade slutat. Sen plötsligt, runt klockan fem, fann jag mig blickandes ut från mitt bo hos skatorna, jag blinkade och försökte ta in att halva mitt liv hade gått och jag hade slösat bort det på rönnbärstequila…

Jag bestämde mig för att ge mig iväg, genast gick jag ner till baren för att ta en avskedspressadrönnbärsmaltwhiskeysoppa. Efter att ha ägnat ytterligare en liten bit av mitt liv bara till att säga namnet på denna absurda, dock ack så goda, drickmaträtt reste jag huvudet, stoppade ena antennen under foten och iakttog den vackraste skapelse jag någonsin sett spatsera in och slå sig ner bara några meter bort. Hennes mångfasetterade ögon och långa spinkiga ben trollband mig och alla mina trehundra ögon var som klistrade på henne. Men en ljuv stämma beställde hon en kopp rönnbärsmjölk. Jag tog mod till mig, lämnade min pressaderönnbärsmaltwhiskeysoppa och tog några vågade steg mot denna gudinna bland sländor. än till denna sena timme kommer jag ordagrant ihåg vad jag sa den gången så många timmar sedan: “Hey, du har underbara fötter och luktar som en torsk som nyss ändrat sexuell läggning.”

Hon log ett strålande leende och tuggade lite på sina tår. Jag log tillbaka och vi flög iväg tillsammans i natten. Jag hade helt glömt bort min pressaderönnbärsmaltwhiskeysoppa.

Vi flög runt och pratade i nästan en halvtimme, sen landade vi i en ståtlig tall och gjorde det som sländor gör när de träffar den där speciella personen och känner den där speciella känslan. För den oinsatte sticker vi insektsmedelimpregnerade tallbarr i de nedre regionerna tills känslan försvinner.

Efteråt låg vi flämtande och utmattade på grenen och begrundade livet. Vad hon tänkte på vet jag inte, själv grunnade jag på mina tidigare erfarenheter av pressadrönnbärsmaltwhiskeysoppor.

Sen flög vi iväg och levde lyckliga hela dagen. Eller tills hon fastnade i ett spindelnät. Jag sörjde tills klockan blev nio, sen bestämde jag mig för att fortsätta med mitt liv.

Jag tog jobb som brevbärare och levde ett tråkigt fem-till-femton minuters jobb i tre timmar. Snart blev klockan tolv, jag insåg att jag började bli gammal och pensionerade mig. I avgångspresent fick jag en förgylld rädisa.

Jag slog mig ner i en höskulle som låg bakom bonden Bosses gamla lada; enligt historieböckerna har den stått där sedan tidernas begynnelse.

Här har jag nu levt ett stilla liv i tre timmar och klockan börjar närma sig fyra, jag har inte många minuter kvar. Därför bestämde jag mig för att pränta ner mitt liv i en bok, så just nu håller du i dina händer mina memoarer, en dagsländas självbiografi.

Det kanske inte kan tyckas som mycket, och att jag har levt ett fattigt liv, men en sak har jag lärt mig, och detta vill jag dela med mig av. Dessa till synes små visdomsord är mer än bara bokstäver; de är ett helt levnadssätt: Ta vara på varje ögonblick.

Spread a little love

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s