Kapitel 1

5000 år senare…

Hans steg ekar över den gräsklädda marken, han kippar efter andan men driver sig ändå
att springa snabbare.
Ståtliga träd böjer sig ner högt ovanför honom, stora gröna löv singlar ner. Växterna
frodas trots att de inte sett solljus på månader.
Plötsligt snubblar han till och faller handlöst mot marken. Han slår i hårt, snurrar runt och
blir liggande på rygg. Han gör en ansträngning för att komma upp men hans lemmar och
muskler jobbar emot honom och han faller tillbaka igen.
Han ligger stilla och blickar ut över den stjärnbeströdda svarta himlen, han kan knappt se
hinnan som håller ute kylan och skapar det livsviktiga närande ljuset. För utan det skulle
det enda växterna och djuren haft att sko sig på varit skenet från solar miljarder ljusår
bort, vars ljus färdats i millennium innan det strålat ner över denna världs konstgjorda
atmosfär.
Han sätter sig upp och tar ett djupt andetag innan han försiktigt reser sig. Hans ben och
armar värker men han tvingar sig själv att fortsätta. Med bävande steg springer han vidare
och försöker att inte tänka på hur många mil det är kvar på rundan… För att inte tala hur
många varv som saknas efter det.
När han tycker sig ha fått upp tempot igen kan han höra steg bakom sig. Kort
därefter blir han omsprungen av de andra i gruppen. En efter en springer de förbi honom,
knappt andfådda, när han piskar sig själv det hårdaste han kan.
Han är tacksam över att farten dränker mycket av ljudet men han kan fortfarande höra
lösdragna stycken av de glåpfulla kommentarer som slängs mot honom.
”Gå hem och lägg dig, du kommer aldrig orka…”
”…svag!”
”Vad är det? Tredje gången vi varvar honom?”
”Haha!”
”Kan du inte snabbare, va?”
Han tittar ner på sitt armband som klockar honom för 30m/s. Just som han ska titta upp
igen får han, i detta ögonblick av ouppmärksamhet, en skarp armbåge i sidan som sedan
med ett kraftfullt ryck uppåt sänder honom flygande rakt ner i en stor hög med bruna
ruttnande löv. Ett par sparvar lyfter skrämt och tittar förargat på honom.
I tumultet av virvlande löv är allt han kan se av förövaren ett tjockt svart hår och ett
ansikte som vänds bort med orden ”…kan du, lilla Connie” hängande i luften.
Det svarta håret tillhör Akari Huyami, 36 år gammal. Hon har just avklarat
basutbildningarna och bestämt sig för att träna upp sin fysiska förmåga. Hon hade läst
runt lite och hört att det bästa och finaste centret var Van’Tral, därför ansökte hon till
detta träningsläger, och som vanligt gick allt som planerat. Full med liv och framåtanda
tror hon sig ha hela livet framför sig, men i själva verket är hennes öde redan förseglat.
Löven har äntligen slutat yra, en sork nosar nyfiket på Con Trio AnMarthi, som drar en
djup suck, sluter sina ögon och somnar nästan genast.

Flera svarta skator sitter i vad som en gång varit en ståtlig björk, men nu inte är mer
än en kal och förkolnad stam. Kölden tycks ha frusit själva tiden, frosten kryper upp
för väggarna och de tomma fönstren hjälper inte mycket i att hålla den isande luften
utomhus.
En räv kryper långsamt över marken, utmattad faller han ihop på marken. Skatorna
kraxar högljutt och glider ner från trädet som knakar lättat när den befrias från denna
extra tyngd. Räven är så mager att benen sticker ut under huden, men fåglarna flockas
ändå snabbt runtomkring. Ett första par vågade hoppar fram och pickar trevande. Räven,
som inte ätit på dagar, orkar knappt röra sig och än mindre försvara sig mot dessa små
enerverande asätare. Snart flyger alla skatorna omkring, fjädrar yrar när de slås om
denna läckerbit och triumferande flyger en del iväg med ett mål mat som kommer att
hålla dem vid liv ytterligare en vecka. Mer än vad man kan säga om räven…
Långt bort kan man skymta ett svagt flackande sken. Detta flämtande ljus i ett hav av
mörker strålar från en lägereld upplagd i skuggan av tjugo våningar högt hus. Rader
av fönster blickar tomt ut mot horisonten, inte en enda glasbit finns att skåda. Frosten,
regnet och tiden har härjat väggarna och skapat stora sprickor. Vinden blåser stark och
får hela byggnaden att svaja, nedanför sitter tre personer i lä och värmer sig vid en eld.
En av dem utmärker sig lite, han har långt grått skägg och raggiga kläder som blivit
lagade många gånger. Han verkar berätta en historia för de andra två, när han talar kan
man se att han endast har några få tänder kvar;
”…och enda sen dess har mörkret härskat här, det fanns en tid med ljus, lycka och värme
men nu är detta det enda som finns kvar. En iskall öken.”
Han tystnar och blickar tomt framför sig, hans blick är dyster och hans ena öga är täckt
av en grön oljig hinna. Han suckar tungt och fortsätter sedan;
”Vi var inte beredda. De kom.. de kom, när vi inte vara beredda!”
Han blir upphetsad och det åldrade ansiktet ser argt, nästan ursinnigt, upp mot himlen.
Gestalterna runt elden lyssnar spänt och när den gamle faller ihop stirrandes ner i
marken, skakandes på huvudet som i misstro, börjar de viska tyst;
”De? Vilka de?”
Den gamle ser på de båda med en bister blick och reser sig sedan hastigt och nästan
skriker ut;
MÖRKRET!

En blixt lyser tillfälligt upp de mörka väggarna i gränden, ögonblick senare dränks alla
ljud i en dundrande åska. Regnet skvalar ner, stora tunga droppar slår emot ansiktet på
en svartklädd gestalt som flyger fram. Målmedvetet springer hon till synes slumpmässigt
igenom det labyrintartade taket. Hennes hår lämnar ett svart sträck där hon tar sig fram
och hon kan höra steg bakom sig.
Plötsligt tvärstannar de och en man vars fotspår rivit upp alla stora pölar av vatten står
framför henne och siktar. Snabbt dyker hon in till vänster och känner hur ett skott svider
farligt nära hennes axel. Han är direkt bakom och ska just till att skjuta igen. Just som han
trycker av och strålen av kompakt ljus slår sig fram rakt mot Akaris skuldra hoppar hon
upp mot väggen rakt framför henne, tar spjärn och kastar sig bakåt. Väggen exploderar
samtidigt som hon flyger rakt mot hennes förföljare som knappt hinner reagera innan en
hård spark mot pannan bryter hans nacke och han faller livlös ner på den blöta marken.
Hon kan höra skyndande steg runtomkring sig. Hon tittar sig hastigt omkring för att hitta
en utväg. Hon står i en smal gränd mellan två väggar knappt tre meter ifrån varandra.
Hon tittar upp, en snabb uppskattning visar att det är sex meter upp till kanten och
räddningen. Hon tar fart och hoppar upp mot väggen för att skjuta iväg sig själv mot
andra sidan. Hon landar på den lodräta väggen och tappar fotfästet för en millisekund.
För att inte falla ner igen slår hon desperat iväg sig själv igen och lyckas precis få grepp
om kanten och häva sig upp i samma stund som hon hör rop och skott från platsen hon
varit på sekunder sedan.
Hon rullar över, tar sig upp och börjar springa mot avgrunden där taket på vars hus hon
springer tar slut.
Flera kilometer ner, så djupt att hon inte kan se marken. Samtidigt flyger mobiler fram
och tillbaka i överljudshastigheter som en jämn ström. En blixt slår ner några hundra
meter bort och regnet piskar hennes ansikte. Hon tvekar en halv sekund sen hoppar hon
till det dundrande dånet av den elektriska urladdningen.

Nästa kapitel

Spread a little love

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s