Kapitel 2

Han slänger på sig kläderna, håret är rufsigt och tröjan bakochfram. Men han har ingen
tid till att ta notis av detta. Han kastar sig ut genom dörren och rusar ner för korridoren.
Andfådd stiger han in i ett rum med helt vita väggar och madrasserat golv, alla
närvarande tystnar och vänder sig mot honom. Han bugar ursäktande och väntar på
mästarens godkännande.
”Sen igen är vi, Trio?”
Han tittar tyst ner i marken, medveten om allas uppmärksamhet är riktad mot honom.
”Femhundra armhävningar…”
Förvånat tittar han upp, men aktar sig för att möta mästarens blick.
”…gånger tre! Och då jag låter dig slippa iväg lätt.”
Lättad pustar han ut, går ner på knä och börjar avverka dem en efter en medans mästaren
fortsätter instruera klassen.
”Idag vi öva ska på fler sparkar. Benen är, som alla ni veta borde, främsta vapnet vi har.”
Han nickar åt en av eleverna, Mark, som genast stiger fram.
”Slå mig!”
Mark knyter händerna, spänner benen och gör ett utfall. Mästaren är gammal och
åldrad, med rynkat ansikte och till synes taniga muskler. Ändå undviker han med
lätthet attacken. Han fortsätter att dansa genom att hoppa åt sidan och framåt med sådan
precision att man nästan kan tro att han vet vad den andre kommer att göra innan denne
ens vet det själv.
Plötsligt ser han en öppning och en välplacerad spark fäller hans motståndare till marken
direkt.
Han nickar igen och Mark går tillbaka till sin plats, lättad över att inte behöva möta
sparkens fulla kraft.
”Ni nu veta hur grunden ser ut, förväntar mig improvisation jag gör. Dela upp er i par!”
Con gör klart de sista fem, reser sig och blir genast uppfångad av Akari.
”Jag kan visa hur man gör” säger hon retsamt.
Han suckar lätt och ställer sig i position.
”Hajime!”
Akari gör ett utfall direkt men faller tillbaka, Con backar överraskat och Akari svarar
genast med en spark rakt i magen. Totalt oförberedd faller han ner på knä.
Småleende hånar hon honom, ”Kom igen, ställ dig upp!”
När han kommit upp igen gör hon ett nytt anfall, Con försöker komma ihåg vad han lärt
sig och lyckas precis undvika hennes fot. Han gör en motattack men blir parerad och
fälld. Skrattandes backar hon undan igen och han ställer sig återigen upp, pustar ut och
längtar till lektionens slut.
Två timmar senare, han blir nerslagen ytterligare en gång. Han har tappat
räkningen för hur många gånger han har fallit för länge sen. För Akari är det lättare att
hålla koll; hon har inte blivit träffad hårt en enda gång…
”Yame! Yasume!”
Han ställer sig upp och går till sin plats. Alla elever bugar unisont till mästaren.
”Bra jobbat idag, ni kan utgå!”
Akari knuffar till honom på vägen ut, ”Du har tur det bara var en övning” säger hon och
springer vidare.
När han just ska gå hör han mästaren bakom sig.
”Con”
Han vänder sig hastigt om.
”Du har inget av din anfader Marthis styrkor… Det är synd, men du kanske borde ge upp
din träning? Alla är inte menade att slåss.”
Besviken sväljer han hårt och tittar ner i marken, han känner mästarens ögon bränna i
nacken.
”Men det är ditt val…”
Mästaren lämnar rummet och han står ensam kvar i rummet och känner hur alla känslor
kommer stormande ner på honom. Han faller ner på knä och känner hur gråten trycker
ner honom.
”Jag är misslyckad!”

Samtidigt, några ljusår (ed note: inte ljusår, men väldigt långt) bort…
Två personer sitter och spelar kort i ett utkikstorn, det är långt in i den artificiella natten
men himlen är upplyst av hundratals närliggande stjärnor. Skärmar blinkar och värden
skrivs ut av datorer och maskiner. Men det är bara rutin och ingen av de båda männen
håller någon ordentlig koll på dem. De har nattskiftet och är de enda som är kvar i
byggnaden. Flera kilometer under dem breder sig en stor blomstrande stad ut sig och
bortom den en stor björkskog. Luften är ljummen och många är ute på gatorna.
Den första som första som känner att någonting inte är som det ska är den skäggige
mannen uppe i tornet, det börjar som en isande känsla längs ryggen men han sitter på en
extraordinär hand just nu så han avfärdar det som inbillning. Men när han fem minuter
senare sitter och huttrar blir han tvungen att resa sig upp och undersöka vad det är som
egentligen händer.
”Hur kunde det bli så kallt plötsligt?”
Hans kompanjon kollar upp frågande, ”Va? Jag känner ingenting…”
Huttrande går han runt tornet några varv för att stanna tittandes ut genom fönstret upp
mot himlen.
”Kan det ha varit en av säkringarna till uppvärmningsmekanismen som har.. Jon! Kom
och kolla på detta!”
Han pekar upp mot stjärnorna.
”Va? Jag ser ingent.. vänta lite”
En efter en slocknar de, som om något täckte över dem. Det börjar långt bort vid
horisonten, men kryper långsamt närmare.
”Vad kan det vara som orsakar det? Jag har aldrig sett något liknande”
”Du har rätt, det blev plötsligt väldigt kallt…”
Huttrandes ser de båda männen hur stjärnor allt närmare dem slocknar, himlen blir
snart helt svart. De kan inte se det men kan nästan känna hur detta mörker sipprar in
genom de kompakta glasrutorna. Plötsligt slocknar alla ljus inne i tornet, alla datorer
tystnar. De båda håller andan, det är tyst som i graven och helt becksvart, de kan inte se
två centimeter framför dem.
Då plötsligt kan de urskilja ett svagt ljud, det börjar som ett slags surrande, som om ett
bi var inne i rummet. Men det växer snabbt och snart är ljudet öronbedövande.
Marken skakar plötsligt kraftigt och de kastas till marken, redan döva av ljudet hör de
inte alla nya nyanser som surrar runt alldeles utanför.
Plötsligt utan förvarning krossas alla rutorna och en storm drar igenom. I några
sekunder kan de båda känna hur något drar och sliter i deras kött innan de dör.
Tornet svajar oroväckande fram och tillbaka några gånger, sen stannar det. Ett högt
knackande ljud ekar samtidigt som tornet går av på mitten och störtar ner genom molnen
mot stadens invånare. Med en ljudlig krasch krossar den flera hus, men ingen kan höra
det. De kan inte höra någonting för detta hemska ljud som tjuter genom hela staden.
Folk springer i panik och försöker fly, men staden sväljs oundvikligen av Mörkret.

40 år senare faller Akari genom natten, med regnet piskandes mot ansiktet. Hon hinner
inte tänka, all energi går åt till att undvika de flygande farkosterna, mobilerna, som susar
fram och tillbaka genom luften. Hennes destination är en byggnad 30 meter bort, marken
är 2 km ner…
Plötsligt ser hon ett tillfälle. Hon vrider sig i luften, ändrandes fallriktning siktar hon på
en av de långsammare mobilerna. Hon snurrar runt och landar med båda fötterna på taket
men måste genast slå sig fri och med all kraft ta sats och hoppa mot byggnaden på andra
sidan. Om hon skulle ha stannat blott en millisekund skulle hon bli medryckt och krossad
av vinddraget kombinerat med de massiva g-krafterna.
Nu flyger hon istället rakt mot ett stängt fönster omgivet av stål. Med ett lätt slag krossas
den och tillsammans med glassplittret ramlar hon in i ett rum med tre överraskade män
som genast reser sig upp. Men de hinner inte göra mycket innan de faller ner döda med
vassa skärvor i halsen, slungade med dödlig precision.
Utan en blick bakåt slår hon upp dörren och rusar vidare. Plötsligt när korridoren svänger
av åt höger kan hon höra springande steg framför sig. Hon hoppar framåt och med
förskräcklig synkronisering sparkar hon ut mannen som svänger runt hörnet genom rutan
framför henne. Med ett skräckfullt uttryck faller han tillsammans med glassplittret ner i
avgrunden.
Utan att tänka hoppar hon efter, hon kan känna luften brännas omkring henne efter
skotten från männen som står i det trasiga fönstret och blickar svärandes ner mot henne
samtidigt som hon försvinner i mörkret.
När hon har fallit i flera minuter kastar hon plötsligt ut ett snöre som fastnar i
väggen och drar in henne mot byggnaden. Med otrolig kraft svingar hon sig in genom
huvudporten, två centimeter ovanför den hårda marken som hon nu glider fram över. Folk
springer undan för att inte krocka och hon stannar inte förrän hon slår hårt in i den,
tursamt nog, mjuka väggen. Hon är snabbt på benen igen och hinner inte tänka innan hon
måste springa igen; Sju personer armerade med högkalibriga gevär stormar in genom
dörren och tar upp jakten på henne.
Hon störtar in genom en dörr och tittar hastigt bakom sig. De är endast några få meter
bort, en av dem skriker order till de andra. Då plötsligt springer hon rakt in i någon, hon
snubblar åt sidan men blir uppfångad och placerad bestämt mot väggen. Han tittar på
henne flyktigt sen vänder han sig till beväpnade männen, alla med sina gevär riktade rakt
mot honom.
”It ends here. Turn around, or face the consequences.”
En av dem, som verkar agera ledare, reser sin hand och börjar skrika ut en order;
”Skjut d…”
Innan han hinner säga meningen klart lyfter Nicole Black sin hand och för ett ögonblick
fylls rummet av ett svart bländande ljus. Nästan unisont faller männen ihop med en
uttryckslös uppsyn och ett enda ord som blir deras sista tanke;
Fine
Som en suck avslutar ledaren sin order samtidigt som han faller mot marken, ”…em.” Sen
blir han liggandes orörlig. Helt oskadad, men död.
Nicole vänder sig återigen till Akari som genast vänder ner blicken;
”Give it to me.”
Fumlandes plockar hon upp en kassett ur innerfickan och lämnar över den. Han håller
upp den mot ljuset och granskar den i en sekund. Han lägger sin hand på hennes axel och
säger, utan att ändra en min;
”Good work.”
Sen är han borta.

Nästa kapitel

Spread a little love

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s