Kapitel 4

Han vaknar upp i kolsvart mörker, det skär till av smärta genom kroppen när han
försöker röra sig. Försiktigt känner han på sitt ömma blodiga ansikte. Näsan är bruten,
konstaterar han. Men han har inte tid att tänka på det nu, fastklämd uppochner långt ner i
underjorden.
Långsamt sträcker han sig bakåt; Aktandes så att han inte ska slå till något som kan skapa
ett ras når han äntligen fram till sitt mål. Plötsligt badar allting i ljus, han tittar sig runt
förnöjt, det finns i alla fall fortfarande kraft kvar.
Han häver sig upp i stolen och sätter sig vid kontrollerna. Långsamt navigerar han upp
mobilen på rätt köl igen. Först när allt är stilla och han lagt om sina sår tillåter han sig till
att undersöka var det egentligen är han har hamnat.
Han tar sin ficklampa och kliver ur. Lysandes upp mot väggarna märker han att det måste
vara en slags grotta han har trillat ner i, en väldigt stor en; Runt tjugo meter till taket, där
långa stalaktiter hänger sorgset.
Ljuset verkar slukas av mörkret längre ner i korridoren och, nyfiken som han är, beger
han sig neråt.
Efter många timmars vandring i denna grottas jättelika salar stannar han upp för
en paus. Han sätter sig på vad som tycks vara en stabil sten. Men när han lägger sin tyngd
på den rullar den illvilligt bort. Con faller ner på marken och slår i hakan så hårt att han
håller på att bita av sig tungan, den omisskännliga smaken av blod fyller hans mun. Surt
fräser han åt stenen som behagligt rullar vidare och slår in i en vägg av sten. Smällen ekar
runt och Trio håller för öronen samtidigt som han sätter sig på knä och spottar på marken
i ett förgäves försök i att bli av med den hemska beska smaken. Sen tittar han upp och det
han ser skapar en minst sagt panikartat känsla som sprider sig genom honom.
Sprickor sprider sig snabbt från den punkt stenen slog in. Snubblandes försöker han ta sig
upp och springa bort men han faller igen och tappar sin enda ljuskälla. Plötsligt stoppar
sprickorna sin hastiga flykt, han ligger helt orörlig och vågar knappt andas när han stirrar
på väggen några meter framför sig. Sen med ett lågt rasslande ljud faller väggen ner mot
honom. Allting blir svart och han kan höra ton av grus rasa och någonting tungt landa på
honom så han tappar andan.
Han är stilla och kippar efter andan tills dammet lagts sig. Allt är svart och han kan inte
se tre centimeter framför sig. Hans första impuls är att leta reda på lampan, han fumlar i
mörkret och efter många minuter fastklämd lyckas han hitta och gräva fram sin ljuskälla.
Han drar ut den ur grushögen och sätter på den. Genast sköljs han omgivning i underbart
ljus, men det är en kort lättnad; Ovanför honom några millimeter från hans ansikte lyses
det upp vad han har tyngt ner honom. Bestörtat kravlar han baklänges och kastar av sig
detta vittrande skelett. Han slutar inte backa förrän han slår in i stenväggen bakom sig.
Hyperventilerande stirrar han skräckslaget på det enda som resterar av vad som en gång
varit en mäktig regent. När han förvissat sig om att den verkligen är död och inte tänker
resa sig upp och strypa honom vågar han sig fram igen. Med förundran undersöker han
benen.
Efter en stund reser han sig upp igen och sträcker på sig. Han har noga dokumenterat
vad han har sett. Han tycker sig urskilja något i mörkret och ställer in sin lykta på
att lysa starkare. Han drar efter andan, för vad som uppenbarar sig framför honom är
besynnerligare än något han sett i hela sitt liv. Ett gigantiskt tempel helt gjort utav sten
brer ut sig, konstiga tecken täcker varje liten bit och en lång trappa leder upp så långt att
han inte kan se var den slutar.
Med nervösa steg beger han sig uppåt på dessa uråldriga stenar som huggits ur berget
flera tusen år tidigare. På toppen av trappan är en stor sal med tusentals underliga figurer
täckandes väggar och golv. Rummet är runt 30 meter långt, längst bort kan han se en
stor imponerande port. Den verkar leda ännu djupare men trots att lampan lyser upp hela
rummet som om det vore ljusan dag är denna tunnel kolsvart. Den slukar allt ljus som
kommer i närheten.
Trio tar ett steg fram men stannar direkt, kalla kårar kryper längs ryggen och hans skinn
knottrar sig. Han vänder om och skyndar ut ur templet, sen nästan springer han tillbaka
till sin mobil, startar den och sätter kurs mot Radoe.

”Well send him in then.”
Dörren öppnas och en andfådd figur nästan småspringer in i det stora rummet. Han
stannar och hämtar andan några meter från Nicole, som synar honom kort och sedan
beger sig mot en dörr på andra sidan rummet.
”Wait, you have to listen to me!”
Dörren öppnas och Nicole stiger rakt ut i en befolkad gata, Trio skyndar efter.
”I am very busy, be short. And it better be important.”
Han går med långa snabba steg och Con halvspringer efter och försöker hålla samma takt.
”I found a way…”
Han sackar efter mer och mer, haltandes på ett ben gör han en sista ansträngning i att göra
sig hörd över alla dessa människor; han kan knappt se Nicole längre.
”…Numedis.”
Tiden stannar upp, för en stund verkar allting stå stilla. Nicole tornar upp sig rakt framför
honom och med en mörk mäktig blick ser han rakt in i Con, som inte kan slita sin blick
från de svarta ögonen. Han skakar i hela kroppen och känner sig naken och utsatt.
Efter vad som kändes som en evighet släpps han äntligen fri och faller flämtandes till
marken. Folk runtomkring fortsätter sin stilla rutin men ingen lägger märke till dem där
de står mitt i gatan.
”You speak the truth. I now know all I need to know, but I sense danger in this campaign
and will not join you personally. But I will set some of my top agents at your disposal.”
Sen är han borta. Con tittar sig omkring med flackande blick, fortfarande lite skakig och
med svetten rinnandes nerför pannan.
Folk skyndar runt honom, några krockar med honom och plötsligt knuffas han framåt
och blir dragen in genom en dörr. Han hamnar i ett dunkelt rum med en enda lampa som
hänger i taket och kastar sitt matta sken över olika lådor och förpackningar, vid första
anblicken verkar det vara en lagerlokal. Runt honom står fyra svartklädda personer, han
kan knappt se deras ansikten där de står med ljuset bakom sig. Mannen som dragit in
honom i detta släpper hans arm och han tar några omtumlande steg framåt innan han med
darrande stämma försöker upprätthålla sin värdighet;
”Vad…”
”Vi har fått i uppdrag att eskortera dig till ett grottsystem inte långt härifrån och utföra
en utforskning av detta. Vi har alla detaljer och utrustning och startar så fort vår ledare
infinner sig.”
Con nickar sakta, fortfarande svag men återhämtandes nu borta från den befolkade gatan.
Plötsligt öppnas en dörr längre in och ljus strömmar in och lyser upp hela rummet. I
öppningen står ytterligare en svartklädd person med långt vågigt hår. Akari Huyami
stiger fram och säger med självsäker stämma;
”Tåget går nu, hoppas alla är redo!”

Nästa kapitel

Advertisements

Spread a little love

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s