Kapitel 5

I den kalla kvällsluften flyger de över skogar och sjöar till platsen där Trio krashat och av
en slump upptäckt vad som legat dolt i tusentals år.
Plötsligt hoppar han till, pekar ner och utropar;
”Där, där nere är det!”
Akari svarar kyligt och oentusiastiskt
”Vi vet.”
När de stiger ner mot marken kan han inte undgå att fundera på hur nästan ingenting har
förändrats på fyrtio år.
Väl nere i grottan beger de sig i rask takt ner i djupet, denna gång är de mycket mer
förberedda. Ingen pratar och det är en tryckande tyst stämning.
Efter några händelselösa timmar av marscherande når de äntligen fram till templet i slutet
av tunneln. Förundrade blickar de upp mot dess ståtfulla prakt där den står stilla och
bevakar mystiska hemligheter.
Deras fotsteg ekar när de går över det hårda stengolvet mot det svarta hålet som gräver
sig djupare ner i marken, återigen tycks inget ljus nå fram utan stannar av några meter
bort. Kanske skrämt av det ofantliga mörker som döljer sig där nere.
Obarmhärtigt tränger de in och vidare, redo för allt; De har med sig proviant och vatten
som ska räcka i tre veckor, rep och hakar, lampor starka nog att förvandla natt till dag.
Men även med alla dessa på full ljusstyrka är det bara som en liten flamma som förgäves
kämpar mot en övermakt som oundvikligt kommer att äta den hel.
Efter tre dagars oavbruten färd neråt, i en grotta som förvandlar varje viskning till
ett eko som förvanskas och förföljer i timtals efter, kommer de äntligen till en förändring i
den hemska monotonin. Men frågan är om denna förändring inte, om möjligt, är ännu mer
förskräcklig.
”Stop! Det är något annorlunda med marken där borta… Det är inte sten, utan… Ben!”
Akari stiger fram och rekognoserar. Med en min av avsky vänder hon sig om igen.
”Vi har inget val, vi måste fortsätta.”
Försiktigt stiger de genom de sköra benen, som bryts av minsta tyngd. Nu är det i alla fall
inte tyst längre, de har fått följe av en hemsk symfoni av knäckta ben och dess eko.
När de vandrat ytterligare några timmar sträcker Akari plötsligt upp armen och
viskar ljudlöst till de andra.
”Stop!”
De stannar genast och står blixtstilla, knappt vågandes andas. Anledningen till denna
plötsliga halt blir uppenbar först nu. Eftersom trots att ingen rör sig fortsätter ben att
knäckas. Sakta riktar hon sin ljusstråle framåt. Ljudet stannar av och strålen reflekteras
tillbaka till dem. I mörkret framför dem blir två par illgröna ögon synliga. De hinner
knappt reagera innan varelsen dessa ögon tillhör med ett vrål kastar sig mot dem.
Instinktivt rullar Akari undan och drar fram sitt vapen. Con kastar sig mot väggen och de
andra försöker komma undan bäst de kan, samtidigt som även de drar sina vapen.
Som i ultrarapid känner en av dem hur han snubblar till. Sen känner han vassa horn
penetrera hans skinn och riva upp hans insida. Men han hinner inte begrunda detta länge
innan han blir slagen med sådan kraft mot väggen att varje ben i hans kropp bokstavligt
talat krossas. Chockade men utan att ha förlorat handlingsförmågan bombarderar de
resterande denna best med koncentrerade partiklar som exploderar vid kollision. Den
ryter igen som av smärta och kastar sig fram mot dem ytterligare en gång. Men ett
välriktat skott i pannan spränger bort det mesta av dess huvud och livlös faller den till
marken. Sakta samlar de åter ihop sig, en springer bort till deras fallne kamrat men
vänder sig bort nästan genast, det behövs ingen medicinsk analys för att konstatera att
han är död. Samtidigt har Akari börjat undersöka vad det egentligen var som attackerade
dem.
”Jag har aldrig sett någonting liknande… Det liknar lite en tjur på utsidan men när man
tittar här så kan man se…”
Hon skär upp buken och fortsätter…
”Den stora frågan är ju dock hur den lyckats överleva, om man kollar det
biologiska mönstret skulle man kunna tro att den var nästan femtusen år gammal…”
Hon reser sig upp igen, torkar av blodet från armarna och sträcker på sig.
”Och i detta mörker…”
Con har dock känt något annat och börjar bli otålig.
”Ja, ja. Kan vi fortsätta nu? Vi har väntat länge nog…”
De andra vänder sig mot Akari som nickar bekräftande och de lämnar denna blodiga
scen.
Trio känner hur han fylls av en underlig kraft ju längre in de kommer. Han vet att de är
nära nu och börjar gå snabbare och målmedvetet. Han har ingen aning om hur han vet
vart han ska, han bara vet. Plötsligt stannar han upp och tar ett djupt andetag
”Jag kan känna det… Det är… så nära… Bara runt hörnet här.”
Försiktigt rundar de hörnet och träder in i ett så magnifikt rum att de tappar andan och
inte kan göra annat än att bara stå bedövade och titta dumt runt omkring sig. Väggarna
och taket är av någon sorts röd sten. Från golvet sträcker sig pelare upp, några meter
höga och avslutandes med en stor genomskinlig kristall. Marken är prydd med ädelstenar
och de vackraste juveler. I mitten av allt står ett svärd nerstucket i marken, med en drake
vackert snidad i greppet och två blad som går åt motsatta håll, en fast förankrad i marken
och den andra pekandes upp mot taket.
Som i trans går Con Trio rakt mot detta svärd, drakens två ögon börjar glöda, först lite
svagt men sen starkare och intensivare desto närmare han kommer. Han stannar några
meter bort, de två röda stenar som bildar ögonen blöder, blodet rinner ner utför skaftet.
Under tiden har förtrollningen på de andra släppt och de sprider ut sig i rummet,
omringandes svärdet och Con.
Plötsligt och till synes impulsivt tar han tag i det och rycker utan svårighet upp det ur
marken. Hela rummet skakar och han faller vrålandes ner på knä. Han känner sitt blod
pulsera och hur det blandas med denna kraft och sedan pumpas ut i varje ven, till varje
cell. Han skriker med armarna utsträckta och stirrandes upp i taket. Hans blick är tom och
han är knappt medveten om vad som händer runt omkring honom. Oroligt tittar de andra
på varandra och sedan på Akari, inväntandes order.
Efter en stund faller han framåt och tar emot sig med händerna. På alla fyra står han och
flämtar. Sakta närmar de sig honom och Akari ställer sig bara någon meter från honom.
”Så, vad…”
Han tittar upp, skrämd av de hatiska röda ögonen tar hon några steg bakåt, men för sent.
Med ett ryck tar han sig upp och är framme vid henne på ett steg. Han sticker svärdet rakt
in i hennes mage, upp igenom ena lungan och ut igen ur ryggen. Hon flämtar till, känner
kroppen domna av och livskraften flyta iväg.
Han drar henne nära sig, tittar henne djupt i ögonen och med blod rinnandes ur mungipan
utbrister han med belåten stämma
”Oh how I’ve always wanted to do that!”
De andra runt honom tittar i misstro när han drar ur svärdet och kastar Akaris livlösa
kropp på det kalla stengolvet. Sen tittar han upp, tittar med glödande röda ögon på samma
person som dragit in honom i det mörka rummet för vad som känns som en evighet sen.
Han hinner inte dra sitt vapen innan han dekapiteras. Med sina nyvunna krafter gör Con
Trio AnMarthi lidandet kort för de resterande i gruppen. Skrattandes beger han sig sedan
åter till ytan.

Driven framåt av svärdets krafter fortsätter han mot ett, för honom, obekant mål. Dagarna
blir till veckor, och veckorna blir till månader… Tillslut faller han ihop ovanpå en
gräsbeklädd kulle, inte utav trötthet, inte utav törst eller hunger, utan för att svärdet
befaller honom till det.
Där ligger han sedan, medans månader blir till år, och det bara är ett vittrande skelett, tärt
av väder och vind, som desperat klamrar fast vid detta svärds mäktiga men destruktiva
kraft.
Stilla vilar svärdet tills en dag, när himlens stjärnor slocknar en efter en och ett stort
mörker söker sig närmare. Men detta svärd, Numedis kallat, har inte varit vilat rastlöst
i dessa år, utan aktivt påverkat kullen med sina energier. Och nu när mörkret närmar
sig och allt hopp verkar ha slocknat börjar jorden röra sig. En hand sträcker sig upp ur
marken och tar tag i svärdet. I några minuter ligger den bara där och drar krafter, men till
skillnad från den som bar svärdet hit, vet denna bättre hur man kontrollerar dessa krafter.
Sen drar Marthi upp sig från sin grav, sträcker sina lämmar och rygg för första gången
på många sekel. Hållandes svärdet några millimeter från sitt ansikte slår han upp sina
brinnande röda ögon och blickar ut över landskapet.
Efter att stilla ha begrundat situationen i några minuter beger han sig med lugna steg och
svärdet högt, in i mörkret.

Spread a little love

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s