Prolog

Mörkret var påtryckande.
Den fräna lukten av kvicksilver fick honom att tappa andan och han var tvungen att böja
sig ner och hosta kväljande innan han kunde fortsätta.
På ostadiga ben navigerade han sig djupare, med det förvrängda ekot av hans hostningar
ständigt förföljandes honom. Han lämnade inte bara avtryck i sanden där han gick, utan
även blodavtryck på väggarna där han tog. Han kunde inte se det i detta kolsvarta mörker
men han kände det likväl.
Allteftersom han trängde djupare ner i grottan förvandlades lukten till en stank. Han
var tvungen att stanna oftare. Lutandes mot väggen tycktes han höra ett ljud, men det
dränktes i hans andetag, så han bestämde sig för att det bara var inbillning. Vad skulle
kunna finnas på denna plats? Han lösgjorde sig från väggen och hostade ljudligt innan
han stapplande fortsatte neråt.
Det gick hela tiden utför, hur lång tid hade passerat nu egentligen? Sen han klev ner i
mörkret hade han helt förlorat tidsuppfattningen, det kunde lika gärna ha varit 4 timmar
som det var 40… Han mindes vad hans mentor hade sagt, om hur oändlig makt fanns där
för vem som helst att ta, om man bara visste var man skulle leta. Han erkände tyst för sig
själv att hans tro började falna. Hur skulle han kunna tro på ljuset han blivit predikad om
hela sitt liv när allt han såg omkring sig var detta bläcksvarta mörker? Hur kunde han tro
på sina överordnade när det trots allt var de som skickat ner honom hit. Här nere, i denna
nattsvarta grotta, skulle han förgås.
Han grep efter sin vattenflaska bara för att besviket kasta den åt sidan, den var
torr som grus. Han drog tungan över sina läppar, i ett desperat försök att fukta dem,
men förgäves. Hans mun var lika uttorkad som sanden han gick i, och hans läppar var
spruckna. Hela hans kropp värkte, hans barfota fötter hade öppna sår efter att ha gått
genom ankeldjup sand timmar i sträck. Han hade blåmärken och blödde från de åtskilliga
gånger han hade slagit emot en vägg eller en hängande stalaktit.
Plötsligt snubblade han till, föll handlöst ner mot marken och slog huvudet hårt i en sten
gömd under sanden. Kvicksilverlukten ändrades sakta, plötsligt kände han den härliga
doften av nybakat bröd. Han sprang genom en äng fylld med blommor, hans hem låg på
andra sidan. Han längtade så efter att få omfamna sin underbara fru, och känna hennes
varma hud mot sin. Han sprang, nästan flög fram och strök blommorna som växte där,
han prisade alla underbara färger.
Allteftersom han närmade sig blev doften av bröd mer påtaglig, men den var nu blandad
med något annat, han kunde inte sätta fingret på vad det var, han ökade takten.
Nu kunde han se sitt hus, det var bara några hundra meter bort, men… Någonting var fel,
doften av bröd var nu nästan helt borta, ersatt av en annan, betydligt obehagligare doft:
stanken av bränt hö.
Han sprang ännu snabbare nu, snabbare än han någonsin sprungit. När han kom närmare
kunde han se, allting stod i lågor. Döda kroppar låg utspridda, rävar och korpar flydde
när hans steg närmade sig, flugor surrade i luften. Hans steg avstannade, han stirrade
oförstående ut på förödelsen. En tår rullade sakta ner för kinden och han föll kvidandes
ner på knä. Allting snurrade runt, det verkade som om hela världen upplöstes. Den fräna
stanken av torkat blod fyllde hans näsa. Allting snurrar, snurrar, snurrar… Mörkret
tränger bort allt ljus, det blir svart, svart.
Svart!
Han slår upp ögonen och drar ett djupt andetag, bara för att få ner en deciliter blod
i lungorna. Hostandes sätter han sig hastigt upp, men faller genast tillbaka ner i sanden
igen. Allting snurrar runt. Han hostar igen och känner hur han håller på att kvävas. Han
gör en kraftansträngning och lyckas sätta sig upp med huvudet mellan benen, varpå han
genast spyr. Den sura lukten av blod plus hans magsyror får honom att genast spy igen.
Han kravlar in mot väggen och sätter sig lutandes mot ett hörn, hans ögonlock är tunga
och han känner med ömma fingrar på sin panna. Den är kletig. Han känner över sitt
ansikte, blodet har runnit i floder ner från hans sönderslagna huvud och torkat. Det har
runnit in i hans näsa och täppt till så han knappt kan andas. Han river förgäves men det
finns inget sätt som han kan få bort den hemska lukten på. En liten tröst i ett evigt mörker
är att han inte kan känna doften av kvicksilvret längre.
Han kryper ihop och försöker gråta, men inga tårar kommer, hans ögon är helt uttorkade.
Han sluter sina ögonlock och försöker sova, men den gnagande smärtan håller honom
vaken.
Plötsligt är han klarvaken, alla sinnen på spänn. Var det ett ljud han hade hört? Det lät
som något som krossades. Han lyssnar koncentrerat. Tiden som passerade verkade gå
oändligt långsamt, han tyckte sig sitta där i timmar när det i själva verket bara rörde sig
om några minuter. Då plötsligt kunde han urskilja något ur den djupa tystnaden, ett dovt
droppande. Dripp, dropp. Dripp, dropp.
Ett enda ord flög genom hans hela existens: ”Vatten!”
Han flög upp och snubblade fram så snabbt han kunde, ignorerandes den svidande
smärtan varje gång sanden skavde i hans fötters sår.
Han kunde höra vattnet tydligare nu, bara runt detta hörn, bara genom denna korridor.
Det tycktes hela tiden vara precis bredvid honom.
Han var så uppslukad av att jaga det gäckande vattnet att han helt plötsligt stannade upp
av att något var annorlunda. Det var inte sand han gick på längre, utan ett slags stenar.
Runda, hårda var de i alla fall, och låg löst. De var blandade med pinnar, tycktes det. Och
vassa var de med, märkte han när han satte ner sin fot kanske lite väl hårt och ett skrik,
som slukades upp av väggarna och förföljde honom i en lång tid efter, undslapp hans
läppar. Han hade trampat rakt på en avbruten pinne, som gått rakt genom hans fot. Han
snubblade in i väggen och slog axeln hårt in i stenen. Allting blev svart en stund, innan
han samlade sig och kunde stå någorlunda stabilt. Sakta tog han upp foten och kände på
den försiktigt med handen. Genast drog han bort den igen och var tvungen att samla all
sin viljestyrka för att inte skrika högt. Han andades häftigt och hostade i sin hand, blodet
torkade han av på kläderna.
Han står lutad mot väggen flera minuter, försöker fokusera blicken och tankarna men
avbryts ständigt av den dunkande smärtan i foten. Plötsligt och impulsivt tar han tag i
pinnen och drar allt vad han kan. Den lossnar men drar med sig en stor bit av hans fot.
Han känner hur benen viker sig under honom, smärtan tynger ner honom, allting bleknar.
Men under detta kan han höra det avlägsna droppandet. Han kan inte ge upp nu, så nära
sitt mål. Han samlar alla sina krafter och med ett ryck slår han sig framåt, halkar på
en sten, foten vrider sig och han faller huvudstupa ner i ett schakt. Han rullar på hårda
stenar och vassa pinnar som river och bankar innan han tillslut slår rätt in i en vägg. Detta
skapar ett ras och han dränks i dessa stenar som legat löst i ett hål i samma vägg som han
flög in i. Han kan höra hur de rasar ner mot honom och det sista han hinner tänka innan
allt regnar ner är att nu krossas jag…
Medvetslös ligger han under ett berg, i timtal helt orörlig. Tills han väcks av en
otrolig hunger och törst. Han har inte ätit på flera dagar och inte druckit sen vattnet tog
slut i hans medhavda flaska, gud vet när det var.
Det första han känner är en rutten kväljande doft som får honom att spy reflexartat rakt
upp. Eftersom han ligger på rygg fastklämd blir han nästan kvävd, han hostar hårt flera
gånger och lyckas frigöra luftstrupen. Han svimmar av igen.
När han återigen vaknar och lyckas fokusera kan han inte hjälpa att förundras över hur
lätta dessa ”stenar” är. Varför krossades jag inte? Hur kan jag fortfarande leva? Det
skulle vara en sådan lättnad att bara få somna bort från all denna smärta…
Men jag kan inte ge upp, jag har ett uppdrag, folk litar på mig, jag måste… fortsätta!
Långsamt vickar han loss armen och lyckas skapa ett litet tomrum runt sig. Han har ingen
aning om hur djupt han är begravd och knappt vad som är upp eller ner. Dock känner han
en kyla som inte funnits innan, det är iskallt. Han kan nästan känna sin egen andedräkt bli
till ånga.
Han känner försiktigt runt på föremålen han är begravd i, rubbar han någonting fel kan
allting rasa igen. Långsamt lyckas han vicka ut en av de runda sakerna. Han väger den
i handen, kan inte väga mer än hundra gram tänker han för sig själv. När han känner
vidare upptäcker han små håligheter. Långsamt börjar han förstå… Denna insikt försätter
honom i ett tillstånd av panik, i hätsk hysteri slår han mot massan som begraver honom,
han måste ut, ut. Snabbt. Den ruttna stanken blir mer påtaglig och han grips av en hemsk
känsla av klaustrofobi. När han slår sig upp mot ytan är det enda som rör sig i hans tankar
denna kännedom, som snurrar runt och runt och runt;
”Det är inte stenar och pinnar… Det är.. ben.. och kranium.. av MÄNNISKOR!”
Han sliter, slår och sparkar, river upp ben och armar på de vassa benen. När han tillslut
sticker huvudet ut ur denna döda hög och drar ett djupt andetag spyr han nästan genast.
Blandningen av kvicksilver, blod och rutten död gör så att han knappt kan andas. Han
kryper bort och lägger sig med huvudet vilandes på den kalla stenen, då hör han det… Ett
ljudligt porlande. Han reser sig hastigt men då försvinner det genast. Han sjunker ihop
igen i tron att det bara var en hallucination, men då återkommer det. Han ligger kvar och
lyssnar… Sen skriker han med den hesa röst han har kvar i ilska
”Inifrån väggen, det är inuti väggen!”
Han bankar och bankar med sina bara händer på den hårda kalla stenen tills de är blodiga
och massakrerade. Han fortsätter att banka och han känner hur benen i hans hand ger
vika, med ett obehagligt krasande ljud krossas hans knogar och han faller ihop på bädden
av hans föregångare.
Men han har inte tid att vila länge, för nu hör han ytterligare ben som krossas,
samma ljud som han tyckte sig höra innan. Lukten av ruttet kött fyller alla hans sinnen
och han hör fler knakande ljud av hur ben knäcks och kranium krossas.
Han ligger blickstilla och lyssnar, när han hör ljudligt frustande bara några meter bort.
Han grips återigen av panik, rusar upp och springer. Bara springer utan koordination,
han vet inte var han går och han märker inte ens hur han river upp benen och slår in i
väggar. Allt han vet är att det är någonting bakom honom, någonting som frustade till när
han tog sig upp. Någonting vars steg krossar ben och han kan höra detta krossande ljud
bara några steg bakom sig, i en mycket snabb takt. Han springer och springer, oviss om
allt, kan detta monster med den kväljande doften av ruttet kött se genom detta kolsvarta
mörker? Leker den bara med mig? Han springer så fort och koncentrerat att han knappt
märker vad som händer runtomkring. Plötsligt, någonstans i hans undermedvetna, hör han
en sång. Han stannar inte upp för att förundras över detta, han har knappt märkt det ens.
Han är för upptagen av stegen bakom honom och det, nästan förväntansfulla, frustande
som förföljer honom.
Allt ljud tycks blekna bort, tiden står stilla, allt som hörs är denna sång, som är så tyst att
man skulle missa den om man tappade en fjäder;
Här vilar krafter
Krafter som många förtärt

Han springer vidare, halv medveten om vad det är han hör.
Dessa krafter bör inte tas lättsamt
Han andas tungt, och trots att denna sång är så svag, dränker den ändå hans andning.
Endast en är utvald
Endast en har förmågan
Att styra dessa krafter
Att kuva deras egna vilja

Han springer runt ett hörn, där han stannar och stirrar blint, undrande. Framför honom
står en ängel, en blå fe med fjärilsvingar. Kylan kryper inom honom, han kan känna hur
hans kropp domnar av, smärtorna försvinner. Allt han kan göra är att stirra på denna
underbara varelse som står mitt i en gigantisk sal och sjunger sin stilla sång;
När allting är styrt av kaos
Ska denne utvalde
Resa sig mot himlen
Och rensa världen

Mer hinner han inte höra innan han känner en intensiv svidande känsla i ryggslutet. Han
faller ihop och tycker sig höra ett slags triumferande frustande. Han känner pusten i
nacken och hör hur hans egna ben krossas när denna best hukar sig ner över honom och
gnager bort köttet från hans rygg. Han kan höra dess slafsande när den sakta äter honom
levande, men han känner ingenting. Han sluter ögonen och somnar långsamt in.
Detta blir hans sista måltid, med sig själv som huvudrätt…
Från allt ont

Kapitel 1

Spread a little love

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s